Ni kommer tro att det snöar.

Jag saknar det leendet, det leendet som ler med hela ansiketet och får mig att känna mig som världens underbaraste människa.
Leendet som får alla att le.
Leendet som gör att jag ler på riktigt, skrattar på riktigt och må bra på riktigt.
Jag saknar de där speciella R'n som uttalas.
R'n som har sin egna lilla charm. Skånskan, smålandskan. Ja allt på en gång.
Ni tror det snöar, men det är bara jag som står ute i minusgrader och sprutar ut min glädje (för en eller två dagar framåt) som en fontän.

Hemma igen, jobb igen, plåga igen, skola igen, falskhet igen, icke omtyckta människor igen som kryper längst benen.
Ett halv år - Sen lycka. (eftersom det som just nu håller mig uppe kommer försvinna efter två dagar.)