Emmaboda pepp!

Snart är det dags för dinmammaboda (emmabodafestivalen). På onsdag bär det av för mig, André och Johanna. Dagen man har väntat på sedan festivalen tog slut förra året.
Jag är även lagt upp ett litet spelschema för min del, band jag absolut inte får missa:

Torsdag:

16:30 Cobra Charlie
18:00 Niccokick
19:30 Kapten Röd
21:30 Familjen


Fredag:

14:45 Hoffmaestro & Chraa
18:00 Doktor Kosmos
18:45 Alice in Videoland
21:00 Slagsmålsklubben
00:00 Justice
02:30 Offerprästers orkester


Lördag:

13:30 Almedal
18:30 Dektektivbyrån
20:15 Kultiration
22:15 Billie the vision and the dancers


aaah, jag njuter bara av att se det jag har skrivit. Allting kommer bli helt underbart. Fast egentligen hade jag ju helst av allt velat åka ner idag tillsammans med Dront och Muddi och compani.

4 istället för 5 detta året.

Om 22 timmar så har jag semester i en hel vecka. Och överlycklig är jag för det, för om 24½ timme så sitter jag på tåget mot Göteborg förhoppningsvis tillsammans med min nyinköpta mp3 spelare (jag kör på budget nu eftersom det är emmaboda snart och musik är ett måste, ipoden eller något liknande får vänta tills i augusti att bli min.). Helgen kommer spenderas 100% med andré vilket är loveli. På fredag blir det liseberg förhoppningsvis inte i sällskap med min ovän regnet och efter det klockan 22:00 så blir det bio. Bara vi två. Lördag kommer spenderas på mitt favoritställe delirium tillsammans med Siri och Niklas. Sen så får vi se hur länge jag stannar.

När jag vaknar idag så skall det hämtas pass och ett besök på apoteket för att hämta ut min medicin för min handikappade njure. Den har inte bråkat med mig sedan slutet av maj och självklart så började den bråka med mig klockan 12:00 igår. Och ingen medicin hade jag kvar heller, så det fick bli en trippeldos av alvedon istället.

Sen så är jag nykär också. Hoffmaestro. Detta underbara klingande av underbar musik som får hela mig att vela skutta och skrika och bara... Ja, det går inte ens att förklara. Ännu en dos ångest inom mig att jag inte hade pengar till roots förra helgen. Fan vad jag älskar dom. Och inte nog med det! Muddi berättade att de kommer till emmaboda.. Och just i det ögonblicket dog jag. Det kommer bli världens bästa vecka. (Förhoppningsvis med en hel tumme som jag skar bort en bit från igår.)

07

Sommaren förra året, även känt som sommaren 07 kryper snabbt och väldigt bestämt upp genom hela min ryggrad in i bakhuvudet och in i ögonen, runt genom hela kroppen, liksom ett kretslopp som aldrig tar slut.

206

Allvaret har vart i gång nu sedan två dagar efter studenten för min del. Leta jobb, boende, fråga mitt nuvarande jobb om timanställning (heltid) tills jag hittar något annat (som jag förhoppningsvis får eftersom jag har jobbat där konstant i tre år.) då. Nu har jag även kommit på det att om det inte finns något sådär speciellt intressant i Göteborg (jag har nog sökt det mesta som går att söka.) så finns det ju alltid Borås. Och så blir det då istället kanske. Men det tycker jag är bra också. Då har jag nära hem, kan hjälpa min farmor (så hon slipper att ha en som kommer och hjälper henne heltid) och nära till andré och till resten av mina vänner i Göteborg. Så det svider ju inte allt för mycket om jag får i Borås. Där är jag ju nästan halvt uppvuxen. Så förhoppningsvis så kommer jag ifrån min lilla hemska lägenhet snarast. hoho

Burning roses falling

Jag har aldrig kännt mig såhär liten och meningslös. Inte ens den gången pappa glömde mig på tågstationen när jag var 11 år. Inte ens den gången min före detta bästa vän svek. Inte ens den gången min mamma inte fanns där.

Miles and Miles.

Öl har givit mig nya förmågor.

Snart är bara Dylan kvar.

Klockan är nästan 05:00 och jag har precis läst ut en bok som jag började läsa nu i kväll tillsammans med underbara toner från Navids platta "dags för slagsmål". När klockan började närma sig 03:00 så tog jag bort alla låtar från spellistan förutom en låt - "Snart dör Bob Dylan". Så den har gått i repeat under loppet av två timmar. Den här fredagen behövde jag. Tänka genom en massa och inte känna mig så vilsen för stunden.

Jag tog det sista tåget.

Människors längtan efter trygghet rimmar illa med rädslan för tristess.
Att ingenting någonsin är som det ser ut, verkar samtidigt ha något slags underhållningsvärde. Dataspel bygger ju på det. Och skräckfilmer. Just när man andas ut efter en kris, så öppnar sig en avgrund.
Och vi betalar för att få uppleva det.
Men dataspel och filmer går ju att stänga av. Det är väl det som är skillnaden.

080704

Det är fredag. Men i mitt huvud så är det ingen dag alls. Ingen dag alls med en bra film och nektariner. Jag vill vara på spelning, i mitt egna tomrum, i min egna lyckliga lilla värld och bara må jävligt bra. Livet kom och knackade på dörren igår och frågade vad jag gjorde. Jag svarade med en förvånad röst att jag vet inte. Jag är arbetslös från och med augusti och det har jag aldrig varit innan. Och det är på topp tre vad jag måste fixa snarast. Jag är så jävla vilse just nu.

En tanke bara.

Mitt hundrade (heter det så?) inlägg tilldelas en rolig grej som en arbetskamrat berättade i natt på jobbet:

De flesta vet väl vem Nordman är? Isf, föreställ er honom, med bollmage, runt ansikte, korta ben och lite sisådär kutryggad. Se honom framför er. Tänk er sedan en promenad på 15 sekunder mellan en scen till en ingång upp till ett inneställe den 31 maj, solen skiner och det kryllar av folk, små som stora. Tänk er det, se det framför er - Tänk er detta + att han kommer springandes där med sin bollmage på den vägen som tar 15 sekunder när man promenerar, han springer och efter honom så kommer det ett 30 tal ungar. Han blir alltså jagad av ungarna mellan en scen till en annan så att säga. Hahaha. Alltså ja, som jag skrattade i natt åt det. Gislavedsungarna är kändiskåta redan som 7 åringar. Vart är världen på väg?